Jag har nyligen kommit hem från en kurs på två dagar. Vad kursen handlade om är oväsentligt men på något vis kände jag mig sedd, hörd och bekräftad på kursen. En jätteskön känsla. Det är som att kläckas ut ur sitt skal, komma ut och våga visa ansiktet. Jag brukar annars smyga omkring i hörnen för att inte synas. Hoppas nu bara att känslan håller i sig i några dagar.....

Jag har väldigt lätt för att låta mig påverkas av hur andra människor uppträder. Om jag tycker någon uppträder lite väl stojjigt och överdrivet skrattande åt flamsiga sager tycker jag att det är pinsamt. Varför?

Jag ska inte ta på mig hur ANDRA tycker tänker och känner. Jag kan lyssna aktivt men inte gå in och tolka med egna känslor. Det andra säger och gör det får de göra. Det jag säger och gör det går jag ta ansvar för.

Det här med offer rollen och att ge andra dåligt samvete.

Offer: Kan du göra mig den här tjänsten?
Normal: Nej, jag har inte möjlighet till det idag.
Offer: Jo men det kan du väl göra? Annars hinner inte jag följa med X på det och det.
Normal: Nej dessvärre, en annan gång.
Offer: Nähä. Nä nä. Då vet jag. JAG FÅR VÄL GÖRA DET SJÄLV DÅ!

Ett typiskt sätt att ge någon annan dåligt samvete.
Återigen: lev och låt leva!

Vad som kännetecknas oss anhöriga till alkoholister är bl.a:

• Kontrollbehov.
• Styr och ställer över vad andra människor ska göra.
• Bestämmer HUR andra människor ska göra för att utföra en uppgift.

Vi anhöriga till alkoholister brukar anse att det finns bara ett sätt som är bra, eller bäst, när man ska utföra en uppgift - och det är just mitt sätt! Vi går in och försöker styra andra människor. Dumt. Fel. Det heter att man ska leva och låta leva. Som jag tolkar det så ska man med andra ord leva sitt eget liv och låta andra leva sitt liv på det vis de vill.

Jag har väldigt lätt för att styra andra. Tex:

• Blöt kaffefiltret innan du lägger i kaffe!
• Ställ tillbaka sopen där du tog den!
• Det blir bättre om du dammar mattorna så här!
• Håll i handtaget på dörren när du öppnar så inte dörren blåser upp och går sönder!

Hur jobbigt som helst, eller hur? Allt det här är totalt oväsentliga saker. Var och en får väl välja själv hur dom vill utföra saker och ting. Det blir nog bra ändå, om inte bättre!

Jag går nu omkring och vaktar min mun för att inte fälla alla dessa onödiga kommentarer. Ibland lyckas det och ibland inte. Hur det än är så blir mitt välbefinnande bättre när jag lyckas hålla mig från att påpeka det ena och det tredje.

Jag har så lätt att ta på mig offer-rollen. Vet inte varför det är så. Min lycka är beroende av andra människors beteenden. Så ska det inte vara. Jag är själv ansvarig för mitt eget liv och min egen lycka. När ska jag lära mig det?

Ikväll är min sambo ute och festar. Jag blev tillfrågad om jag ville följa med. Det ville jag inte. Och nu sitter jag här hemma och tycker synd om mig själv. Känner mig ensam och övergiven. Varför? Det var mitt eget val att stanna hemma....
.
Varför känner jag så här? Får ingen ro i kroppen. Mitt sunda förnuft vill att vi ska kunna ha roligt på varsina håll, man måste inte alltid göra allting tillsammans. Så varför kommer den här reaktionen med ensamhet och en känsla av att vara övergiven?
.
Sitter och lyssnar efter ljud. Vad var det? Kommer han hem nu? Nej, det var något annat...

Jag vill gärna umgås med folk men jag drar mig undan. När jag umgås kommer jag ofta inte på något att säga och förblir tyst. Det är klart att då kan det inte vara så intressant att umgås med mig. Min tysthet är en utav anledningarna till att det är jobbigt att umgås med folk. Jag isolerar mig. Det är lättare att sitta för sig själv. Men ensamt. Ensamt.